Le Fabuleux Destin de Pyret

Jag såg Henrik Schyffert på teve nyss. Han pratade om 90-talet. Jag och Charlie blev ganska exalterade, eftersom det här äntligen är något som vi kan relatera till. Det var äkta nostalgi, och för en gång skull var vi en del av det. Visst har man trott att man varit nostalgisk ibland, när man hört en låt på Statshuset med The Cure och tänkte "Herrguuud, vad länge sen jag gick i högstadiet!" – fast det typ var 5 år sen. Men när Schyffert pratade på teve så var det som att man äntligen förstod hur tiden då man växte upp kunde definieras, eftersom man själv inte var tillräckligt gammal då för att riktigt sätta fingret på varför 90-talet var som det var. Så jag har nu för första gången känt mig nostalgisk på riktigt, och på så sätt fått lite större förståelse för mina föräldrar. Jag blev förvånad över att jag känner mig okej med att förstå varför min pappa har en bil från 1954. Det känns helt okej för mig att vara så gammal. Det känns snarare som Grattis Sara, du är vuxen nu. Du får äntligen ta del av världen där alla andra har befunnit sig hela tiden.

Jag har haft en sjukt intensiv helg. Eller rättare sagt, jag har inte haft någon helg över huvud taget. Både lördag och söndag har jag spenderat minst 12 timmar i skolan per dag. Så går det när man vill vara duktig och engagera sig i redigeringen av skoltidningen.

Men det finns ingen anledning att klaga. Det regnar sommarregn utanför och jag har redan börjat packa inför flytten om tre veckor. 

Jag sitter uppe och försöker kompensera för dagens lathet. Jag jobbar helt enkelt bättre på kvällar slash nätter, det går inte att förneka. Jag lyssnar även på dagens sändning av morgonpasset i p3 (tacka gudarna för att man slipper gå upp 6.30) och nu spelas en väldigt underbar låt som tar mig tillbaka till högstadiet.

Smashing Pumpkins - Today 

Okej, jag kanske inte är världens mest peppade människa just nu. Men jag bara undrar:

Hur orkar folk blogga?

Jag kan inte låta bli att bli lite avundsjuk på bland andra min kära syster Anna. Som inte bara beskriver sitt liv i ord utan i bilder! Och så många bilder. Själv kan jag tycka, efter att nu ha provat att på bloggandet (eller snarare icke-bloggandet) ett tag, att när man väl gör något som är värt att skriva om så är man ju alldeles för upptagen med att göra det man gör.

Jag är i alla fall tillbaka i Sunkan efter en månads spännande praktik i Södertälje. Så jag lever alltså. 

Nu har jag äntligen sökt en sommarkurs. Eller egentligen två. 3D cad och flashanimering. Jag ser fram emot att tillbringa min sommar framför datorskärmen, som förhoppningsvis kommer att vara belägen i Kolmården. Att planera årets bästa månader är lika tillfredställande oavsettt om planerna slår in eller inte.